Jag hade ärligt talat inte läst ut en bok i hela mitt liv innan jag upptäckte Mariana Keyes ”Vattenmelonen.” Det här är precis den verkligheten jag själv levt i sen jag flyttade från mina föräldrar”, tänkte jag. Plötsligt stod det klart för mig att det fanns människor på samma våglängd som jag själv. Människor som var oroliga för sin vikt och som lade upp maten på våg innan de började äta. Unga kvinnor som drack sprit och rökte cigaretter på helgerna och förblev singlar eftersom de var för kräsna.
Precis som när jag såg filmen om Bridget Jones väntade jag ivrigt på fortsättningen. Min favoritsak blev min bokhylla. Men hur skulle jag fylla den? Tillslut hittade jag andra författare som påminde om Keyes, författare som berättade om min verklighet. Camilla Läckberg var en av dessa. Hennes böcker är lika njutningsfyllda som finalen i Melodifestivalen. De handlar om köttets lust och själens ensamhet, det handlar om den skamliga njutningen av att konsumera en Aladdinask helt själv framför tv:n. Läckberg skriver om vardagens hjältar, inte om en vit val som heter Moby Dick eller en herrskapsfröken med namnet Julie.
Så här skapar man ett mästerverk
Litteraturen gör dig lösningsorienterad. I bästa fall kanske kulturen blir en sagofé som hjälper en människa som möter prövningar i yrkeslivet. Litteraturen ska handla om borgerliga människors trevliga små problem. Det är viktigt att känna vilken årstid det är i boken. Man ska riktigt kunna känna hur jobbigt det är att inreda en lägenhet i Toscana när man inte kan italienska. Eller hur en ny granne har en hund som inte går ihop med ens egen. Men livet gör ont ibland: Din partner har stuckit till Australien för att träna upp sig inför badmintonsäsongen genom att surfa på vågorna där. Och själv sitter du hemma i Lund och snyftar över din trebetygsuppsats och trivs inte längre i dina vänners lag. Tillslut kan medkänslan som sköljer över dig när du följer huvudpersonens lidande innebära att du mår bra själv. Det är därför det kallas feelgood-litteratur.